Rädd, haha, ursäkta vad var det jag sa?
Heej!
Jag vet ärligt talat inte längre.. En del av mig vill fortsätta medans en annan del vill sluta, glöm att jag någonsin gjorde de.. Känns som om mitt inan mätte håller på att slitas i tur, som om min själ splittras. Jag slits mellan löftet att göra allt som krävs för att gör dig glad, även om det är bekostnad på mina sista andetag och rädslan. Rädslan att berätta, rädslan för vad ni ska tycka och tänka om mig. Ni kmr säga att det inte kommer förendrar något, men sanningen e den att det kommer det. Ovavsett. Rädsla, fuck you. Det för första gången på jag vet inte hur länge som jag är rädd, rädd för att berätta sanningen, rädd för att möta mina kompisar. Jag vet inte vad jag ska göra, jag är vilsen och lost.
I dom flesta situationerna är det något bra att kunna säga "vi är iaf två" men inte i den här, jag önskar ärligt talat att du aldrig hade fått reda på det, satt du hade sluppit suttit i samma båt som mig, sluppit allt det här, jag är verkligen sååååå ledsen! Om jag kunde göra om det så skulle jag det, utan minsta tvekan. Vad som helst för att du skulle ha sluppit. Och därför så fattar jag nu mitt beslut, jag står vid din sida när vi prata med dom.
Xoxo
